Lördagskväll och hela familjen sover redan. Jag sjunker ner i soffan för första gången den här veckan. Och. Pustar. Ut. Livet med småbarn liksom. Det fina är att jag älskar varje minut. Visst är det, som alla vet, brutalt intensivt stundtals, men så får man ett trött ”mamma, jag äjskar dig” precis när treången somnar och allt, ALLT, är förlåtet. Sömnlösa nätter, gallskrik, trots och sparkar när overallen ska krängas på 511:e gången den här så kallade vintern. De där orden får ens hjärta att fullkomligt smälta. Lägg där till ett gapskratt från en kiknande niomånaders lillebror och det känns som att hjärtat ska spricka och aldrig bli sig likt. Fast vid närmre eftertanke, det konststycket lyckades de med redan på BB, de små gullepuffarna. Hur som haver. Det här var lite ocensurerade tankar från mig så här en lördag i januari och vad passar väl bättre än en ocensurerad (läs ostädad) bild från barnrummet. Igårkväll när C skulle lägga sig fick jag frispelet på mörkläggningsgardinerna som jag aldrig kommit överens med. Slet ner dem och satte upp mina gammelrosa trotjänare på tre meter framför hans säng. Ni kan ju ana hans jubel när han insåg att han fått en koja och scen i ett. Och mitt jubel när jag insåg att jag slipper bråka med en ny gardinlösning.
