[caption id="attachment_145879" align="alignnone" width="1000"] Den här bilden knäppte jag i all hast innan Freska var här igår. Jag var tvungen att föreviga.[/caption] Det finns så många märken av mina händer små. På fönster, speglar, möbler, Ja allt du tänker på. Men stopp ett tag och tänk att tiden rinner fort, och alla märken snart är borta, som jag en gång har gjort. Jag ger dig här ett avtryck som minne utav mig, att titta på när jag är stor Och inte bor hos dig Jag vill inte spä på det dåliga samvete man stångas med när barnen är små. Med denna dikt-som-slungas-rakt-in-mellan-navel-och-halsgrop vill jag bara stilla påminna om vikten att stanna upp ibland. Kanske kan du använda texten som en måttstock när du famlar bland prioriteringar i vardagen? Vad är viktigast precis just nu; att leka med mina barn eller städa inför kalaset i helgen? Visst blir det beslutet plötsligt rätt enkelt? P.s. Någon som vet vem som författat dessa rader? Jag fick den på ett kort som vår lille Carl-Philip gjorde på sin förskola när han var ett år. [caption id="attachment_145881" align="alignnone" width="1000"] Mina älskade små syltpraliner. Alexander med sin dagliga grötklämmis från Alex&Phil. De har liksom blivit hans snuttisar. När han ska sluta med dem kommer bli som när hans storebror skulle sluta med napp.[/caption]
