Nu kan jag inte hålla mig mer. Jag sprängs snart av arbetslust, idéer, projekt och tankar kring livet efter föräldraledigheten med Alexander: jag har tagit tjänstledigt och kommer frilansa i nio månader! Ni anar inte vilket (oerhört!) stort kliv detta är för en trygghetsnarkoman som jag. Jag som är beroende av rutiner och mina underbara kommunikatörskollegor. Men under våren har jag gått en kurs i personlig utveckling (ett helt inlägg tillägnat denna fantastiska kurs kommer snart upp på bloggen) och den har gett mig så många nya insikter att jag knappt vet vilket ben jag ska stå på. Vem är jag? Vilka drömmar har jag? Vad ville jag bli som barn? Ni vet, klyschiga frågor, men när man väl är mogen att besvara dem, ärligt, rakt och utan smink och fasad, då kommer det fram så mycket som man aldrig hade kunnat ana fanns där inom en. YOLO får plötsligt en ny mening. Inte bara en härlig sådan, utan kantat av en rejäl dos ångest och oro. Men mest ett pirr i hela kroppen. Som att jag knappt kan stå stilla. Nykär i mitt nya professionella liv som influencer, skribent, inredare och fotograf. Hujedamig, vilket (vuxet) barn jag är! Inlägget vill jag tillägna en kär och fantastisk bekant, ingen mindre än Elin Kero som tagit dessa magiska bilder. Tusen tack Elin, och tusen tack Micke och Emilia för att ni gifte er.
