Vi har snart hunnit vara på Gotland i två veckor. Vilket betyder halvtid i semester. Jag hasar runt i semesteruniformen, shorts och linne. Första dagarna här fick jag nästan ångest av bara tanken på att vi skulle stanna en hel månad. Men sen smög sig lunket på. Ni vet, man minns knappt när man duschade senast. Man har ständigt på sig halvblöta badkläder under sommarklänningen och det knastrar gött av sand i sängen när man ska natta barnen. Man använder bara tre plagg av den orimligt stora semestergarderoben som packades med. Jag har tappat räkningen på alla bullar jag smällt i mig. Det enda som betyder nåt är att vi får vara tillsammans, småtjafsa, att hela familjen få mysa i sängen innan frukost. Vi glömmer alltid något till stranden. Någon är alltid hungrig. Törstig. Trött. Någon vill bada, någon vill bara vara. Men jag älskar varje sekund. Är så otroligt tacksam över min lilla älskade familj, att vi får vara friska, tillsammans etc. Ja, ni vet. Värmen gör att vi allesammans inte orkar käka så mycket på dagarna. Och lille A, han fokar på sina klämmisar från Alex & Phil. Jag fick för övrigt ett mail från en läsare som berättade något väldigt fint om detta barnmatsmärke som jag är ambassadör för. Hon arbetar med små barn som sondmatas och den enda vanliga mat de här barnen kan behålla är just maten från Alex & Phil. Det säger rätt mycket om innehållet, det vill säga bara ren, bra mat. Inga juicekoncentrat, ris, rismjöl, syrareglerande medel, utspädande vatten, salt eller socker. Vi hyr ett riktigt kråkslott på Gotlands västkust. Sjukt obarnvänligt och opraktiskt med en utsikt och en solnedgång som man nästan får dåligt samvete av. Dess skönhet skojar man inte bort. Huset är så pass stort att vi kan ha vänner och familj på besök, det är lyx det. Badrummet i huset är löjligt härligt. Badkaret är vinklat mot spegeldörrarna med spröjs som öppnas ut mot obruten sikt över havet. Här liksom varvar man hjärtat i halsgropen med fullständig njutning. Känslorna pendlar snabbt mellan trygghet och panik med småbarn i huset.
