Cirklar ska för alltid slutas. För 8 år sen föddes mitt hjärta, min alldeles egna lilla prins, Carl-Philip. Jag hade kunnat skriva en roman om denna älskade lilla människa, han med ett samvete och en empati större än livet självt. Han grät av lycka över dagens present. Och hans lillebror blev alldeles förskräckt, varför gråter brorsan? Är han inte glad? Jag försökte förklara för Alexander att man kan börja gråta när man känner lycka. Så vid frukosten berättade jag för killarna att första gången jag grät av lycka av ren och skär lycka var just dagen när C föddes. Efter en överj*vlig graviditet (och förlossning) så kom alla känslorna på en och samma gång, just som han sjöng. Glömmer aldrig stunden när 4 kg kärlek lassades upp på mitt svullna bröst, Micke rusade runt i förlossningsrummet och tog kort med skakig hand och tårarna sprutandes. C:s djupbruna rådjursögon som mötte min blick för första gången. Åh den blicken. 24h tidigare Dagen innan C föddes satt jag i det lilla sovrummet på Västmannagatan och såg krokodiltårarna sakta rinna ner längs den stora spända magen. Svullnaden som kom med havandeskapsförgiftningen gjorde att jag knappt kunde stå på fötterna. Kanske är att skriva er på näsan att jag var mitt uppe i en djup depression. Det var inte första gången. Men där och då förstod jag inte hur jag någonsin skulle orka vara mamma till det lilla knyttet i min stora mage. Skammen, åh den skammen som fanns i varenda elementarpartikel i min kropp, övergår allt rimligt förstånd. Den där depressionen gled över i förlossningsdepression. Jag fick flera ryggskott och kunde inte bära C de första veckorna. Carl-Philip var den ljuvligaste och enklaste lilla bebis man någonsin hade kunnat önska sig. Jag kände mig så förskonad men också så desperat i känslodjungeln och kroppen som bara gjorde ont. Kände mig fullständigt värdelös. Som mamma och sambo. Som människa. Jag träffade vårdpersonal som jag borde anmält. Men jag träffade också änglar på jorden i form av vårdpersonal som bokstavligen hjälpte mig upp på fötter igen- fysiskt och mentalt. Utan deras hjälp så veti fåglarna vad som hade hänt. Men som jag inledde så ska cirklar slutas. Kan ni gissa vad det var som fick mig att hålla näsan ovanför vattenytan de där första månaderna i C:s liv när jag nätt och jämnt orkade träffa en annan levande varelse? Jo ett lika välkänt som bespottat socialt medie som tog fart i Sverige den där sommaren 2014. Instagram. Som idag är mitt överlägset viktigaste verktyg i mitt arbete. Jag upptäckte att folk skrev om inredning på nätet. En ny värld öppnades upp framför mina rödgråtna ögon där jag satt i ettan på Västmannagatan och hela världen stod utanför* i den varmaste sommaren vi har haft i Sverige. Tänk att mitt livs största intresse fanns så nära till hands när jag behövde det som mest. Jag hittade likasinnade och ljuvliga vänner via Instagram som jag idag räknar till mina allra närmsta. Och för det är jag ända in i evigheten tacksam. [caption id="attachment_169704" align="alignnone" width="1000"] I ett annat sovrum, 8 år senare.[/caption] Jag har lovat er en blogg med inredning och se där lyckades jag skohoa in det. Om det är något jag vill skicka med er som orkat läsa ända hit så är det att även det som kan upplevas som den yttersta ändhållplatsen för ytligheternas ytligheter också kan vara ett andningshål och en räddning. Så som ni kanske förstår så är detta med inredning allt annat än ytligt för mig. När jag befinner mig i bubblan av skapande så är jag ostoppbar. Jag känner samma kraft som jag gjorde den där midsommarnatten när mitt förstfödda hjärta föddes. Och det om nåt måste jag klappa mig själv på axeln för och se som en gåva. *(jag har sagt det förut - det finns ingen hejd på mina musikreferenser)
