Jag ska erkänna en sak. Hela december har jag haft en gnagande ångest inför årets upplaga av julafton. Helt enkelt för att ensamhet är det absolut värsta jag vet med julen. Jag trodde helt enkelt inte på att jag och sambon hade förmågan att skapa det där myset som jag vill att julen ska innebära för barnen. Exakt en sån där Fanny&Alexandrig jul (minus det mörka och tragiska) som jag själv hade som barn. Min mamma har nio syskon, jag har nitton kusiner och vi firade med hela tjocka konkarongen när jag var liten. Det var glatt, högljutt och timslånga julklappsutdelningar. I ett hörn satt min älskade lilla mormor. Älskade lilla mormor som fyllde år på självaste julafton. Det var något härligt motsägelsefullt i att hon fyllde år på julafton, hon som aldrig ville stå i centrum eller få uppmärksamhet. Jag ville allra helst snabbspola den här julen. Tills jag insåg två saker: 1) jag är allt annat än ensam. Jag har ju min Micke och våra små fuffelknokar Carl-Philip och Alexander. 2) den här julen är annorlunda för exakt a l l a. Ingen går oberörd från Coronan och dess framfart. Tomtebloss alltså, det har nåt. Vi brände nog upp ett helt paket. Killarna älskar det. Så vi gjorde allt för att ligga i fas med julafton. Barnen fick fullproppade julstrumpor, följt av gemensam grötfrukost (nej vi är inte en sån där perfekt familj som äter gemensam frukost varje dag). Vi tog en promenad i ett krispigt Älvsjö. Jag och barnen badade i vår uppblåsbara badtunna medan Micke lagade julmaten som var klar lagom till Kalle Anka. Vi klädde upp oss till öronen och tog de här obligatoriska familjebilderna. Facetajmade med familjen i Jönköping, följt av julklappsutdelning. Fick många frågor om klänningen jag hade igår och ni hittar den här (adlink). Jul hit och jul dit. Låt oss föra in lite mer generell magkänsla när det kommer till julen inför kommande jular, och sanningen om hur den ska saluföras. Julen är barnens helg och hemma hos oss var de överförtjusta hela dagen lång. Jag orkade pynta upp bara för oss och kanske viktigast av allt; kände noll stress. Det är något vi för till protokollet, eller hur?
