Jag lade upp en story på instagram häromdagen och det svämmade över av DM:s som jag inte hunnit svara på, så jag tänkte att det var en god idé att svänga ihop ett inlägg om denna trädgårdens berusande primadonna. Ingen mindre än buskpionen. Vissa kallar den rosenpion (eftersom den doftar gudomligt sagolikt) men jag tror att den korrekta benämningen är just buskpion. Men ngt mer specifikt namn än så vet jag tyvärr inte. Jag tror att den här busken har stått här i en herrans massa år. Den är drygt tre meter bred när den blommar som mest, och cirka 170 cm hög. Jag har läst att det kan bli uppemot 250 cm hög. Vilken dröm! Kronbladen är nästan overkliga. Gigantiska i perfekt rosa nyans. Höst, vinter och tidig vår så busken helt död ut. Brun och torr och spetig. Men så fort vårsolen smyger sig på så kan man ana de nya röda knopparna på de små taniga stjälkarna. Och sen går det undan. Jag blir lika förvånad varje år över första blomman som spricker upp. Nä jag kan inte hålla mig borta från den. Det är min alldeles egna allra-käraste-syster-buske. Och ja, jag har poserat framför den, inte en, utan två gånger under de blott fem dagar som den blommat i år. Underbart är kort, och så vidare. Tack för eminenta bilder, kära frilanskollega Emelie Sundberg. Och några närbilder som jag knäppte häromkvällen när den var som allra vackrast. Jag blir så nedrans glad om ni vill klicka på det lilla hjärtat. Ett litet betyg på att ni gillar det jag gör.
