Det finns något som jag älskar högre (om än immateriellt) än inredning (eller förresten- på delad förstaplats): musik. Så helgen som gick spenderades på Way out west i Göteborg. När festivalen startade för 16 år sen så var jag inte sen att se till att få jobba backstage, men artisternas loger. Ingen var gladare än jag. Så det här året fick jag pricka av två punkter högt placerade på min bucket list: att se Blur (för mig är deras Song 2 är det närmsta man kan komma Nirvanas Feels like teen spirit) och att höra Instant repeat of '99 med Soundtracks of our life.När jag flanerade runt i Gbg på fredagen så infann sig min obligatoriska känsla av att jag aldrig kommer känna mig hemma i den staden. Och då har jag ändå bott där samt spenderat många helger där under uppväxten. Göteborg är storstan när man växer upp i Jönköping. Men precis som Håkan sjunger om Stockholm så kommer Göteborg aldrig bli min stad. Jag kan inte nagla fast varför och kanske behöver jag inte gå in djupare på varför. Man behöver inte veta allt. Men motsägelsefullt nog känner jag ändå samma kärlek för Gbg som Hellström gör.Bara en sån sak som att Artilleriet finns i Gbg. Den här veckan har varit höljd i förkylning samtidigt som terminen puttrar igång. Ni vet, en vecka av att harva runt i startgroparna inför vad som komma skall med vardag och rutiner och allt vad det innebär. Så igår fotade jag höstens första jobb. Därefter förevigade jag en gigantisk bukett som står nere i trädgården just nu.När jag vaknade i morse så blev jag lycklig på riktigt. Ikväll börjar säsongens Det sitter i väggarna. Ett program som SVT borde k-märka med omedelbar verkan så att man aldrig behöver oroa sig för att det försvinner. I samma veva kan de väl ge Erika Åberg livslångt kontrakt. Eller förresten. K-märk henne också. För exakt så bra är hon.Om ni gillar vad ni läser här - klicka gärna på det lilla hjärtat. Gör mig så innerligt glad!
